Skip to content

Madrid sover aldrig [RESELOGG]

 

DET VAR HÄRLIGT att återse Madrid hösten 2017. Innan vistelsen i Madrid stannade vi fem dagar i Toledo. Madrid är staden där man aldrig sover. På kvällarna vid nio- eller tiotiden går folk ut och äter. Man kan umgås till klockan två på natten. Sedan fortsätter en del ännu på en nattklubb. De sista nattklubbarna stänger sex på morgonen. Strax därefter börjar barer och pubar öppna för frukost. Det här händer sju gånger i veckan. Det kan t.o.m. vara trafikstockning klockan fem på en söndagsmorgon.
       Madrid är en fantastisk stad som har allt. Det har tre konstmuseer i världsklass: Prado, Reina Sofía och Thyssen-Bornemisza. Här finns två av Europas bästa fotbollslag: Atlético de Madrid och Real Madrid. Staden är fylld med pampiga byggnader och underbara parker. Det är stort med över tre miljoner innevånare och hela 6,5 miljoner i metropolen Madrid, d.v.s. den tredjes största staden i EU efter London och Berlin. Ändå är staden mycket intim.
       När Seija och jag år 2012 besökte Madrid så kollade vi in författaren Ernest Hemingways favoritställen såsom restaurangen El Sobrino de Botín (grundad 1725) och ölstugan Cervecería Alemana. För Hemingway var Spanien och Madrid en favorit – jag förstår honom. Han stred t.o.m. under spanska inbördeskriget (1936–1939) på republikens sida mot Francos fascistiska front. Vi bekantade oss även med Casa Labra, där Spaniens socialistparti grundades 1879 och Café Gijón, som var en samlingsplats för konstnärer och intellektuella för över hundra år sedan.
       Hösten 2017 hade vi inga andra måsten förutom Arkeologiska museet, som varit stängt för renovering 2012 och vi stannade där i flera timmar. Thyssen-Bornemisza hade utöver sina permanenta utställningar utställningen Picasso/Lautrec. Thyssen-Bornemisza är min favorit bland Madrids konstmuseer.
       Museo Sorolla var en ny bekantskap för oss. Det imponerande museet var inhyst i konstnären Joaquín Sorollas (1863–1923) tidigare hem. De impressionistiska dragen i hans målningar är påfallande.
       Vi hade turen att kunna besöka Nicolas Nixons stora fotoutställning med över 200 fotografier och bland dem den fascinerande fotoserien The Brown Sisters som nu omfattade 40 fotografier av hans fru och hennes tre systrar, fotograferade varje år i 40 års tid, på samma sätt uppställda. Utställningen fanns på Fundación MAPFRE Bárbara de Braganza.The Brown Sisters var bekant för oss från den internationella fotofestivalen Les Rencontres d’Arles, som årligen hålls i Arles i södra Frankrike. År 2000 hade fotoserien omfattat 25 foton. Länk till The Brown Sisters och alla 40 fotografier.
       En annan fotoutställning, som vi gick på, ordnade den kända bildbyrån Magnum Photos.
       I Madrid bodde vi femton nätter i stadens absoluta centrum, i en Airbnb-lägenhet. Den låg knappt hundra meter från mittpunkten i Spanien – även i Madrid – »Kilómetro Cero« (Kilometer noll) som finns vid Plaza de la Puerta del Sol.
       Den 4 november firade Seija och jag vår 40:e bröllopsdag genom att äta skaldjur på den galiciska restaurangen Ribeira do Miño, c/ de Sta Brigida 1. Det är nödvändigt att reservera plats i förväg på detta populära ställe. Restaurangen har även take away. [GN]

Klicka på en av miniatyrerna för att öppna gallerifönstret.
Bläddra sedan från foto till foto.

I Madrid går folk ut och äter vid nio- eller tiotiden på kvällen. 

» För Hemingway var Spanien och Madrid en favorit – jag förstår honom. Han stred t.o.m. under spanska inbördeskriget (1936–1939) på republikens sida mot Francos fascistiska front.

Ernest Miller Hemingway (1899–1961) var en amerikansk författare och journalist. Han fick Nobelpriset i litteratur 1954.

Back To Top