skip to Main Content

Street photography    

 

Gator och torg är mötesplatsen i Sevilla under veckosluten.

MIN GENRE ATT FOTOGRAFERA brukar benämnas street photography eller gatufotografering. Första delen av ordet har kanske inte en så smickrande klang i ordet gatupojke eller gatflicka. Termen gatufotografering upplever jag som positiv. Många av de främsta fotograferna har klassats som gatufotografer, och den främsta av dem är fransmannen Henri Cartier-Bresson.
       Gatufotografering skulle jag definiera som dokumentär fotografi i det offentliga rummet: på gator, i parker eller i byggnader. Gatufotograferingen strävar efter att finna det vackra, intressanta och poetiska i vardagen.
       Enligt Helsingin Sanomats fotograf Sami Keron är gatufoto en observation. Gatufoto kan vara en nyhet. Gatufoto är både samtidshistoria och stadskultur.
       Är det hjärtat eller ögat som är viktigast för en fotograf? Med hjärtat avser jag en humanistisk inställning, en respekt för mänskligt liv. Ögat anspelar på de estetiska aspekterna. Fotografi är så pass komplex att jag anser att hjärnan, förmågan att planera och analysera är minst lika viktig.

GATUFOTOGRAFI GER LIV ÅT FANTASIN
Fotografering behöver både hjärta, öga och hjärna. Fotografi är ju mycket mer än bara konst. Den innefattar allt från infraröd fotografering, magnetröntgen och övervakningskameror till porträttfotografering och fotojournalism. Fotografi är mer kommunikativ än konst i allmänhet.
       Gatufotografi ger liv åt fantasin och hyllar det enkla och vardagliga. Den borde vara genomsyrad av djup humanism. Varje betraktare har säkert sin egen tolkning av fotografier. Det är inget ovanligt att den avviker från fotografens. Det här är en av fotografins intressanta aspekter. Fotografi är ingalunda så entydig som man lätt tror.
       Någon kanske undrar om fotona är autentiska eller arrangerade. För mig är frågeställningen ointressant, för ett foto i sig är en lösryckt situation av en bråkdelssekund, vilket lätt ger en förvrängd bild av verkligheten. I stället är en annan äkthet viktig, dvs. den moraliska aspekten huruvida fotografiet representerar mänskliga värden. Ett bra fotografi förnedrar inte människor eller berättar en lögn.
       På sjuttiotalet, när jag på allvar blev intresserad av fotografi, hade den dokumentära och samhällstillvända fotografin en stark ställning. Därför känner jag fortfarande en stark dragning till det dokumentära, även om att min syn på fotografi har vidgats.

FÖRST GILLADE JAG DOKUMENTÄRFOTOGRAFI
Det är kanske inte heller en slump att jag först gillade dokumentärfotografi. I tonåren blev impressionismen min första stora konstupplevelse. Speciellt Claude Monet föll mig i smaken och ganska snart upptäckte jag målarna Paul Gauguin och Vincent van Gogh.
       Impressionisternas tavlor handlade inte bara om en ny målarteknik utan även om nya motiv. De målade det vardagliga. Van Gogh, som var en en postimpressionistisk målare, kunde till exempel måla en stol, en säng och ett bord så att det blev något spännande.
       Gatufotografi och den dokumentära fotografin tar samhällspolitiskt ställning. Den skildrar glädje, men också sorg. Det digitala fotografiet erbjuder enorma möjligheter för fotomanipulation. Vad är tillåtet och inte tillåtet? Värdet för det ljusaste och det mörkaste partiet måste ställas in. Sedan justeras mellantonerna med kurvor. Oftast behöver man lätta upp de mörka partierna för att kunna se subtila detaljer, men det är viktigt att det finns becksvarta partier i ett foto. Färgstick ska elimineras. Jag tror att alla accepterar denna typ av korrigeringar.
       Men hur mycket kan retuscheras? I själva verket tillåter jag en hel del i detta avseende. Fotografi är också konst och i konst är i princip allt möjligt. Jag förstår fullt ut att man måste vara försiktig med nyhetsbilder, för till och med en liten manipulation kan förvrida verkligheten och händelserna. Å andra sidan innehåller fotografier i den finländska Vastamainokset -bloggen eller i den spanska tidningen Mongoliet djärva bildmanipulationer.
       Gatufotografering är även smygtittande. Det här gäller såväl fotografen som betraktaren av fotografiet. När vi ser en människas ansikte i ett foto ger det fart åt fantasin och vi upptäcker känslotillstånd och erfarenheter i människornas ansikten. Vi får en känsla att vi vet mera om denna människa än hon eller han vill medvetet avslöja. [GN]

La Coruña.

» Är det hjärtat eller ögat som är viktigast för en fotograf?

Back To Top